Design
Min designprocess
Former i Trä
Min designprocess börjar i fantasin. En idé till ett nytt föremål kan komma från ett intressant trästycke jag fått av en vän eller bekant, från mitt materiallager, från naturen eller från ett projekt som jag jobbar med. Eller också dyker en intressant form upp i huvudet helt appropå. Vanligen har jag många ofullbordade idéer på lager. Men ofta är idén inte färdig då jag börjar svarva, utan den mognar under processen. Det händer också att jag skisserar upp min idé på ett skissblock för att finslipa proportionerna och detaljerna. Vissa svåra idéer kräver också flera olika moment och speciella hjälpmedel, exempelvis olika svarvjiggar, som jag måste planera och tillverka på förhand.
Min design utgår alltid från ett enda trästycke. Jag vill att mitt föremål skall vara format ur ett och samma trästycke och att träets egenskaper får vara med i designprocessen och bestämma form och utseende. Föremål med ihoplimmade trästycken hör inte till min repertoar.
Bildkonstnären har sin pensel och svarvkonstnären har sitt svarvjärn. Penseln lägger på olika färglager, men svarvjärnet jobbar tvärtom och skär bort trälager. Om bildkonstnären är missnöjd med sitt verk, kan hen måla över och korrigera, men om svarvaren gör ett felskär blir resultatet ved, eller i bästa fall till en annan form än den tänkta. Därför krävs oftast full koncentration vid svarven, speciellt under finsvarvningen i slutskedet. Ibland brukar jag hålla andan för att undvika ofrivilliga handrörelser. Min ”pensel” och ”färg” ser ut så här:
Den praktiska delen av designprocessen är ibland lång och har många faser. Trots att själva svarvningen av ett föremål kanske endast tar några timmar eller någon dag i anspråk, tar hela processen åtskilligt längre tid, vanligen dagar eller veckor. Processens faser är i grova drag anskaffning av råmaterial, anpassning av materialet, preparering av verktygen, svarvning, ytbehandling och torkning.
Att skaffa material är ofta ett tungt arbete som kräver bilsläpkärra med vinsch och motorsåg. Dessutom behöver man helst vara två för att klara av de tunga råa klabbarna. Tack vare min hjälpsamma granne Bo, brukar det här arbetet löpa fint.
Den här tunga arbetsfasen inträffar ändå ganska sällan, eftersom jag vanligen tar hem en hel del råmaterial per gång till mitt lager. Förutom att jag själv hämtar material, kommer ofta vänner och bekanta med klabbar av olika slag. Det enda problemet jag har med råmaterialet är att jag inte hinner svarva allt förrän det blir för torrt.
Nästa fas är en första anpassning av materialet. Vanligen klyver jag klabbarna itu för att undvika sprickor. Eftersom jag oftast svarvar i rått trä, behövs ingen torkning. Endast om klabbarna har större fukthalt än 30 %, behöver de torka någon eller några månader före svarvningen för att inte stänka alltför mycket vatten omkring sig i svarven. Just före svarvningen sågar jag klabben till lämplig storlek och form. Ju bättre klabben kan formas med motorsågen, desto snabbare går svarvningen.
Beträffande föremål som jag vill skall hålla formen efter svarvningen, måste jag torka råmaterialet i det här skedet eller efter en första grovsvarvning. Det här gäller speciellt höga bägare som jag vill skall förbli raka eller skålar som skall förbli runda.
Svarvjärnen. Trots att jag för det mesta använder endast ett fåtal olika svarvjärn, behövs i alla fall rätt många olika typer för att klara speciella situationer. Materialet i järnen är viktigt för att hålla skärpan så länge som möjligt. Mina järn är av typen Snabbstål HSS och Pulvermetall. Det senare är speciellt hårt och håller skärpan 4-5 gånger längre än HSS (enl. tillverkaren). Den första förutsättningen att klara av krävande svarvningar är att ha bra svarvjärn av hårt och segt stål. Till prepareringen hör alltså också att skaffa sig bra verktyg.
Vässningen. Min morfar, som var snickare, brukade säga ”du kan låta jobbet vara ogjort (snickrandet) om du har ovassa verktyg”. Min erfarenhet är också att vassa verktyg är en förutsättning för ett gott konstarbete. Trots att svarvjärnen är av hårt stål, krävs många vässningar för varje föremål. Jag använder Tormeks diamantslip för våtslipning och bryning med läderskivor, vilket ger ett ypperligt och snabbt resultat. Tack vare förinställda jiggar, slipar och bryner jag ett järn på några minuter, vilket har stor betydelse, eftersom en hatt, exempelvis, kan kräva 15-20 vässningar.
Före svarvningen skall materalet anpassas noggrant och sättas fast i svarven. Anpassningen betyder att materialet sågas och svängs så att den önskade formen kan svarvas och träets egenskaper framhävs och blir synliga som planerat. Dessutom skall materialet anpassas för minsta möjliga vibration.
Både för fastsättningen och svarvningens olika moment behövs ett flertal verkyg och metoder. De vanligaste verktygen är svarvdubbarna, svarvskivan och chucken. Med chucken spänner man fast materialet med fyra klor i ena ändan. De här verktygen behövs för nästan alla föremål.
Svarven. För att lyckas bra med min svarvkonst, behöver jag framför allt en tung, stabil och noggrann svarv. Jag använder JET 3520B, som är en tung svarv för professionellt bruk (runt 350 kg med all utrustning). Svarven har frekvensstyrd varvtalsreglering med digital visning, höger och vänster rotation och en motor på 1,5 kW. Största svarvdiametern är 508 mm och med tilläggsutrustningen 915 mm. Svarvdockorna kan flyttas över hela bädden och motdockan kan tas bort, vilket möjligör svarvning från ändan av svarven. Det här är en viktig egenskap då man svarvar vaser, skålar, mm. Hittills har den här svarven motsvarat mina förväntningar och jag har kunnat förverkliga mina idéer fullt ut.
Då man svarvar är det viktigt att skydda sig så bra som möjligt. Jag använder alltid skyddsglasögon och visir plus handskar och ofta skyddsrock. Jag använder också hjälm med respirator för dammig miljö, Airshield Pro, speciellt då jag slipar. Då jag inte använder hjälmen, använder jag spåndammsugen. Jag använder också alltid skyddsgallret på svarven när det är befogat. Förutom de här viktiga skydden, behöver man också hela tiden iakta många andra försiktighetsåtgärder beträffande svarven och svarvtekniken.
Svarvningen består i huvudsak av grovsvarvning och finsvarvning. Vid grovsvarvningen avlägsnas onödigt material och föremålet får sin tänkta ungefärliga form. Finsvarvningen ger den slutliga formen och är ofta en kinkig process med flera olika svarvmoment och svarvmetoder. Ibland väter jag också föremålet under svarvningen för att ytan inte skall spricka. I alla momenten (också i grovsvarvningen) använder jag skärtekniken (i motsats till skraptekniken som ger en dålig yta), vilket betyder att man låter svarvjärnet skära spånor i träet som en kniv, se bilderna nedan. Tack vare den här metoden skär man av träfibrerna och får då en jämn och slät yta, som kräver mindre slipning med slippapper. En annan mycket stor fördel är mindre damm.
Det är ofta svårt att svarva långa jämna profiler. För att få bästa resultat behöver man lägga stor vikt vid den fysiska delen, dvs. kroppshållningen, rörelserna och jämvikten. Jag brukar förankra svarvjärnet nära kroppen, midjan, och låta hela kroppen s.a.s. vara med i svarvningen. Den jämnaste profilen får man genom att göra sista finsvarvningen i ett enda svep, dvs. man svarvar hela profilen eller stora delar av profilen utan att lyfta svarvjärnet.
exempel: max tre svep för vasens yttre profil
För den som är intresserad av svarvning och svarvteknik, finns det mycket litteratur och YouTube filmer i ämnet. Några goda bokexempel: ”Ellsworth on Woodturning” av David Ellsworth, ”Turning Bowls” av Richard Raffan, ”Woodturning A Fresh Approach” av Robert Chapman, ”Turning Green Wood” av Michael O´Donnell.
Nästa fas är ytbehandlingen eller slipningen av föremålet. Eftersom det fuktiga föremålet ändrar sig, måste slipningen ske genast efter svarvningen före torkningen. Tack vare att ytan blivit rätt torr, kan den slipas, men om inte, måste man vänta. Slipningen sker med slippapper av olika grovlekar (kornighet). Ofta startar jag med grovleken P120 eller P180 och ökar slippapprets kornighet (=finare slippapper) i varje slipsteg ända till P2500. En typisk slipserie är P120, 180, 240, 320, 600, 1000, 1500, 2000 och P2500. Redan efter P1000 framträder trästrukturen fint och glänser. P2500 ger en extra fint polerad yta.
Efter slipningen skall föremålet torka. Trä är elastiskt så länge det är fuktigt och mister elasticiteten då det torkar och krymper. Därför behöver träet torka långsamt så att det hinner krympa i takt med att elasticiteten minskar, annars uppstår spänningar och träet spricker (trä krymper olika på olika ställen). Många svarvade föremål kan torka fritt utan speciella åtgärder, men beroende på formen och strukturerna, kräver vissa föremål en långsam torkning för att inte spricka. Jag lindar då in föremålet i papper, ex. tidningspapper och sätter det i en stor papperspåse och låter det torka en vecka eller mera, beroende på föremålets storlek. Cowboy hattar kräver en speciell torkningsprocedur, som jag visar i ”DESIGN Hattar”.
Ifall jag vill framhäva träets struktur och färger ytterligare, behandlar jag föremålet vanligen med en hartsolja, Danish Oil, 1-3 gånger, med torkning 6-12 timmar mellan behandlingarna. Om jag vill att föremålet skall glänsa, polerar jag föremålet med en mjuk duk i svarven vid varje behandling. Utan polering med duk blir ytan halvmatt. Ibland oljebehandlar jag föremålet också genast efter slipningen, eftersom träytan blivit rätt torr efter slipningen. Den här metoden ger också en långsam torkning och hindrar i viss mån sprickbildning, men kan inte användas om föremålet är alltför fuktigt.
Som sista fas märker jag föremålet med min logo (som syns uppe till vänster på varje sida). Min logo kan tolkas som mina initialer CGÖ. Logo-verktyget är av aluminium och har tillverkats med en 3D-skrivare och anpassats för en lödkolv.
Formen ändrar sig. Eftersom de flesta av mina föremål är svarvade i rått trä, ändrar de alltid formen mer eller mindre då de torkar. Vissa formändringar kan jag förutse, men ibland blir det deformationer som varit oförutsägbara – en egenskap som tilltalar och utmanar.